Kanonen på T38 är en s k ”40/36-a” (Bofors 40 mm automatkanon, modellår 1936). Denna pjäs tillfördes motortorpedbåtarna i och med att T32-serien byggdes i början av 50-talet. Äldre mtb hade 20 mm-kanoner eller enbart kulsprutor, men då T32-typen var större än tidigare mtb kunde dessa utrustas med den modernare 40 mm-kanonen. 40/36 var världens första helautomatiska kanon, och kom även att bli värdens mest sålda kanon vilket enligt somliga hade betydelse för andra världskrigets utgång. De flesta av våra örlogsfartyg vid den tiden utrustades med denna pjäs.

Kanonen var främst avsedd för luftförsvar men kunde givetvis även användas mot sjömål. Eldhastigheten är 120 skott i minuten och max skjutavstånd ca 10 000 meter. Pjäsen väger 1,2 ton. Betjäningen bestod av fyra man; pjäsbefälhavare/eldledare, höjdriktare, sidriktare och laddare tillika pjäsmekaniker. Till skillnad från modernare pjäser är 40/36-an endast handriktad, vilket innebar att samtliga i betjäningen måste vara på plats för att det hela skulle fungera. Riktarnas uppgift var att hela tiden hålla siktet på målet. Detta var dock inte alltid helt lätt på en så rörlig plattform som en mtb. Ni som har åkt med T38 kan kanske tänka er detta. Efter eldöppning reglerade eldledaren med hjälp av en korrektör siktinställningen beroende på hur de första skotten låg i förhållande till målet. Hur elden (skotten) låg kunde han se eftersom dessa var försedda med spårljus. Från bryggan gavs målangivning och eldöppningsorder via telefon till eldledaren. Eldledaren skötte avfyringen med en pedal. Då riktarna inte hade någon telefon var det inte alltid så lätt att kommunicera internt på pjäsen på grund av motorbuller och fartvind. Ofta fick detta ske genom ryggdunkningar och pekande. Ammunitionen förvarades i akterskarpen (akterpiken), dagsbehovet i en beredskapslåda på däck samt i ställ på själva pjäsen. Som ammunitionslangare fungerade fria vaktens motormän, vilka alltid vistades på däck.

Det gällde att pjäsbetjäningarna var ordentligt samtrimmade för att allt skulle fungera. Därför övades betjäningarna redan innan de mönstrade ombord på mtb. Detta skedde på örlogsskolorna iland, i en ”riktardom” som fanns både på Berga och i Karlskrona. Pjäsen stod där på en rörlig plattform och som mål användes på film inspelade flygplan som gjorde anfall. Filmen spelades upp på ett kupolformat innertak Dessa anläggningar finns inte kvar längre, men byggnaderna finns kvar. I Karlskrona t ex, på Bataljon af Trollen, inrymmer numera riktardomen Örlogsskolornas planetarium. Domen är alltså inte byggd för planetariet, som många idag kanske tror.

När nya mtb skulle byggas i mitten av 50-talet fanns önskemål om att utrusta dessa med den modernare maskinriktade 40-mm pjäsen m/48 med riktstativ. En sådan pjäs utprovades också under en tid på T35 och T41. Denna visade sig dock vara för tung. På T42-serien behöll man därför 40/36-an.

För säkerhets skull bör vi kanske påpeka att kanonen på T38 numera är ett museiexemplar. Kanonen går alltså inte att skjuta med på riktigt eftersom vissa vitala delar är bortplockade. De grönmärkta projektiler som är uppsatta på pjäsen är blinda sådana. Dessa användes i verkligheten vid laddövningar.

Lars Nilsson

Ladda ner berättelsen som PDF här

Senast T38 besökte motortorpedbåtsbasen på Gålö vid Hårsfjärden var 1956. Vid midsommartid det året ombaserade T38 till Karlskrona för avrustning. Skälet härtill var att T42, den första ”riktiga V-bottenbåten” blivit klar med sina provturer och skulle nu ingå i Kustflottan. Besättningen övergick då till T42. Det skulle dröja hela 44 år(!) innan T38 återvände till Gålö. Här följer Kenth Öbergs berättelse om hur det hela gick till.

Efter sex års arbete med att få T38 i sådant skick att vi skulle våga lämna hemmets trygga farvatten runt Karlskrona bestämdes att istället för att åka till Åhus i Skåne (det var ju närmare hem om utifall att något skulle hända) så skulle T38 Vänner ta T38 till Stockholm. Första långfärden blev betydligt längre än till Åhus och mycket trevlig, inte minst genom den omsorg mtb-kamraterna i Stockholm visade oss. Resan genomfördes mellan den 20 och 28 maj år 2000.

Först blev vi mottagna av T26 vid Landsort och fick sedan eskort hela vägen in till Logårdstrappan. Det kändes bra i våra trötta kroppar att få det mottagandet.
Under Stockholmsbesöket blev vi hela tiden assisterade av T26 besättning och därför kunde T38 besättning lämna fartyget för att slå oss loss i Gamla stan och på Gröna Lund. Tackar för det.

Höjdpunkten blev när vi, fredagen den 26 maj, skulle återvända sydvart och stanna upp för ett besök på Gålö. T26 och T38, med VIP-gäster, forsade fram genom Stockholms skärgård och stänkte ner överraskade fritidsbåtar. Det var en härlig resa, svår att glömma.
När vi kom in på Hårsfjärden och närmade oss Gålöbasen fick vi lite gåshud. Detta var ett historiskt ögonblick. T26 gled först in i södra viken tätt följd av T38 under ljudet från marschmotorerna. Det var soligt och i det närmaste vindstilla och vi togs emot av väntansfulla mtb-veteraner på kajen.

Väl i hamn blev det förbrödring och försystring. Mycket prat om båtarna och om kollegor blandat med stärkande medel. Sjön suger, som man säger.
Välkomstmåltiden, som blev uppskjuten ett antal gånger då man hade så mycket att prata om, kom igång när det började skymma. Under ett presennings-arrangemang vid kajen, med utsikt över södra viken och T26 och T38, avåts en förträfflig måltid med tillbehör. Stämningen var hög innan måltiden och steg i oroväckande fart. Dock så kunde tal och tacktal genomföras i all ordentlighet, även om ovanligt många talare ställde sig upp och skålade.
Kvällen avslutades med en besiktning av faciliteterna på Gålö. Här fanns det mesta som behövdes för att hålla mtb igång.

På morgonen, dagen efter, samlades styrkorna ihop. Ett frukostbord, gående bord, arrangerades på kajen i den soliga och stilla viken. Var och en åt efter egen förmåga, men ingen blev helt lottlös. Mjölk och juice var särskilt populärt.
Innan losskastning blev det ett omfattande avskedstagande med löften om återseende
T38 gled så småningom ut ur södra viken och vi har en bild på näthinna där många mtb-veteraner vinkar adjö till T38. Det kändes fint

Kenth Öberg
Foton: Bosse Furén

Ladda ner berättelsen som PDF här

Artikeln införd i Marinmuseums nyhetsblad nr 6-2001.

T38 sjösattes 1951 vid Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö och firar således sitt 50-årsjubileum (2001). En äldre och en yngre syster – T26 och T46 – är sedan ca 15 år tillbaka fullt fungerande, aktiva veteranbåtar, mestadels placerade i Stockholm. T38 var i tjänst åren 1952-1956, och hennes liv som motortorpedbåt har väl dokumenterats i Föreningen Marinmusei Vänners årsbok Aktuellt 1997.

Vad hände sedan? Under 22 år låg T38 upplagd i Karlskrona, och skänktes år 1978 till Malmö Teknik- och Sjöfartsmuseum. Våren 1993 väcktes tanken att idriftsätta henne, i likhet med tidigare nämnda systerbåtar. Man skulle därigenom kunna visa motortorpedbåtar från tre generationer i deras rätta element. Idén framfördes till den då nytillträdde marinmuseichefen Per-Inge Lindqvist, som en gång varit mottagare av T38 i Malmö. På hans fråga: ”Är detta möjligt?” var svaret givet: ”Självklart”. Men först måste Marinmuseum bli ägare till fartyget. Skulle Malmömuseet återlämna båten till Karlskrona? Problemet löstes av de båda museicheferna, och nu var det upp till torpedbåtsentusiasterna att lösa resten.

Hösten 1994 transporterades T38 med pråm till Karlskrona och restaureringen av båten kunde börja. Skrovet krävde omfattande svetsreparationer, såväl i sido- som bottenbordläggning. Ett mycket kvalificerat arbete. De tre huvudmotorerna av märket Isotta Fraschini (IF), hade ej godtagbar status, utan visade sig körodugliga. En enda reservmotor fanns. Två motorer måste således ersättas. Tele- och vapeninstallationer var i stort sett intakta, men i behov av reservdelar. En omfattande renovering och uppsnyggning var också nödvändig.

Från hösten 1994 till sommaren 1997 bedrevs ett aktivt detektiv- och innovationsarbete i jakten på reservdelar, samt en omfattande renovering från kölsvin till masttopp. Inget sopades under mattan. Arbetet utfördes av ett stort antal frivilliga torpedbåtsentusiaster från alla håll. Många kvällar och helger offrades. Heder åt alla dessa personer – ingen nämnd och ingen glömd! Stödet från Marinmuseum, Marinen, Karlskronavarvet och andra lokala företag bidrog till att projektet gick i hamn. Några minnesvärda episoder finns från renoveringstiden: Under svetsning på bottensteget, när båten låg på slipen, blev en man ormbiten! Han repade sig, fortsatte arbetet i kyla, regn och rusk och ådrog sig då en svår förkylning. ”Detta går inte, vi måste få båten under tak!” Karlskronavarvet ställde upp och T38 kom in i ’Silverskjulet’. Där kunde arbetet fortgå utan risk för överraskningar. Sökandet efter två IF huvudmotorer pågick ständigt. Kartläggning gjordes av tänkbara reservmotorer, såväl i Sverige som utomlands. Ett privatägt ’museum’ i Boråstrakten ägde en babordsmotor. Efter förhandlingar lämnades en tändkulemotor och en trasig IF i utbyte mot en hel IF. Nu saknades bara mittmotorn!

Sommaren 1995 helblästrades och målades T38 utombords på 14 dagar. Arbetet utfördes av en man! Ett par år senare, våren 1997, började tvivel hemsöka även de mest entusiastiska. En huvudmotor saknades – skulle projektet gå om intet? Just då visades i TV-programmet Landet Runt glimtar från en motorsamling i trakten av Umeå. Bland motorerna stod en Isotta Fraschini! Kontakt togs med en av drivkrafterna bakom samlingen och förhandlingar inleddes om ett förvärv eller byte. Nej, detta var inte aktuellt, men vi kunde få låna motorn! På vår fråga: ”Vad händer om vi kör sönder motorn?” blev svaret: ”Det gör ni väl inte!” Pingsten 1997 körde en liten lastbil med en av våra trasiga motorer upp till Vännäs, utanför Umeå. Denna var avsedd som ersättningsobjekt i utställningen. I retur medfördes ’lånemotorn’. Båten hade nu ett komplett huvudmaskineri.

I maj 1997 kunde T 38 sjösättas igen – 41 år efter det att hon tagits ur tjänst! Provturer genomfördes och ett och annat grått hår såg dagens ljus. Höjdpunkten kom när hon tillsammans med sina systrar T26 och T46 deltog vid invigningen av nya Marinmuseum i Karlskrona den 28 juni 1997. Målet att få se tre ’levande’ motortorpedbåtar till sjöss var uppnått!

Vid Marinens dag i Karlskrona 1998 deltog systerbåtarna från Stockholm tillsammans med T38 i en uppvisning på redden utanför det gamla örlogsvarvet. Åskådarna lär ha jublat så högt, att motorljudet från båtarna nästan överröstades. Året avslutades i september med sjöstukade propellrar efter högfartsprov utanför Kungsholmen. Följande år var ingen sjösättning möjlig, då slipen/rälsen hade havererat efter grundkänning av en betongkasun. Nya propellrar med kraftigare bladtjocklek monterades.

Årets stora händelse (år 2000) var besöket i Stockholm tillsammans med flera andra sjövärdiga båtar från Marinmuseum. Det var i samband med invigningen av det nyrestaurerade Armémuseum. T38 möttes vid Landsort av T26 och sida vid sida förtöjde de två systrarna vid Logårdstrappan. Bevakning av båtarna togs om hand av en enhet ur Högvakten. HMK Carl XVI Gustaf, vars intresse för motortorpedbåt är väl känt, hedrade T38 med ett besök ombord, vilket förmodligen var anledningen till att hon sedan fick förtroendet att köra konungen till HMS Visbys dopceremoni den 8 juni 2000 i Karlskrona.

Under fjolåret (mars 2000) bildades föreningen T38 Vänner, vars uppgift bl a är att värna om gamla motortorpedbåtar. I föreningen finns förstås de eldsjälar, som deltagit i detta projekt, men också andra intressenter.

Jan Hagberg
Foton: Calle Lindell och Jens-Olof Lindh

Ladda ner berättelsen som PDF här